• bild1
  • bildspel2 khal
  • bild2
  • bildspel3 khal

Tal vid studentjubileét den 16 maj 2009

Salvete!

 ”Höstterminen 1899 vann jag inträde i Karlstads h.a. läroverks 1:a klass. Stan hade då cirka 10 000 innevånare.” Så lyder första meningarna i den här boken, Elev vid Karlstads högre allmänna läroverk. Bokens jag är inte jag utan min far, som 1908 avlade studentexamen vid läroverket, alltså för 101 år sedan. Lång studietid kan man tycka, men jag tror inte han gick om någon klass, det gjorde däremot G. Fröding, fast det var ingenting ovanligt på hans tid. Den långa studietiden berodde förstås på att han, alltså pappa, gick från andra klass i folkskolan eller liknande till storskolan i Karlstad. Det hade inte att göra med att han var borta mycket från undervisningen. Enligt Anmärkningsboken som han sparat från skoltiden så hade han bara 57 frånvarotimmar under de åtta åren. Hade han inte drabbats av påssjuka, så hade han bara varit frånvarande i 32 timmar, d.v.s. 4 timmar per år. En som tillbringade ännu längre tid vid läroverket, eller vad det då hette, gymnasium var det inte än, var Petrus Gyllenius han med den berömda dagboken, Diarium Gyllenianum. I tolv år, 1636 – 1648, gick han i skola här. Gyllenius är i våra dagar kanske mest känd som namngivare till Gylleniusgatan, som i sin tur vunnit extra berömmelse som gatan där Lena Cronqvist, realstudent härstädes 1958, växte upp. Lena Cronqvist var som alla vet gift med Göran Tunström. Han var här de ovanligt varma och soliga dagarna i början på maj 1959, då vi 50-årsjubilarer erövrade vita mössan, och tog emot sin två år yngre bror Staffan. Men det var en studentexamen av den gamla modellen – en av oss fick smita ut bakvägen, men senare på hösten kunde han – för det var förstås ingen hon – till slut ta sin examen.
Pappa berättar i sin bok om studierna, om staden och om sekelskiftets samhälle men framför allt om lärarna och – märkligt nog – beskriver han ganska utförligt lärarnas klädsel, som ofta var av ganska så individuellt slag. Märkligt nog säger jag, eftersom han mig veterligen aldrig själv köpte ett endaste klädesplagg sedan han inträtt i det heliga äkta ståndet den 21 november 1927. Det, att handla kläder, överlät han till min mor eller – kanske snarare – var det hon som tog över hanteringen!
Själv har jag inga särskilt ingående minnen av mina lärares klädsel. Men hur var vi själva klädda? Jo, vi grabbar var nog för det mesta skrudade i kavaj men vi bar säkert inte märkeskläder, vi var inte alla svartklädda och inte var vi iförda jeans. Jag minns så väl hur Staffan Tunström en gång i slutet av en termin berättade om vilken härlig känsla det var att få kasta sig i jeansen, när lovet var inne.
Men hur var våra lärare? Låt mig börja med min favoritlärare, som vi hade sju timmar i veckan, nämligen latinläraren Lars Ingemars. Alltid vänlig och tålmodig, men med glimten i ögat, och samtidigt brinnande för sitt ämne, som inte bara innefattade språket utan också den romerska kulturen och historien, ja lite också den grekiska, för de kulturerna är ju egentligen oskiljaktliga. Det var för förstås det rätta greppet om. Men texterna vi läste, Livius historia Ab urbe condita och Caesars franska krig, De bello gallico, var ganska så trista. I sista ring – eller var det redan i andra? – kom vi in på poesin, Catullus, Ovidius och Horatius.Det var andra grejer det – men ack så svårt! Dikter på latin liknar mest ett pussel – och aldrig lärde jag mig skandera – utan att fuska vill säga! 
 Ingemars vurmade nu inte bara för den antika kulturen utan var också engagerad i Föreningen Norden och Humanistiska – och så var han musik- och teaterintresserad och uppmuntrade oss att gå på teatern. Sådan fanns faktiskt, ja huset är ju ända från 1893 och Riksteatern gästspelade där titt som tätt med föreställningar som hette duga av allt från Shakespeare till O’Neill. Lars Furuland, litteratursociologen, student i Karlstad 1948, skriver i sina memoarer om ”det plågsamma latinstudiet” men han hade inte haft Ingemars! Samme Furuland har f.ö. som rubrik på ett kapitel sin bok om studieåren i Karlstad: Ett gammalt läroverk med sina stofiler. Jag tycker  inte det stämmer in riktigt med min upplevelse av skolan, men så anlände jag ju också 11 år senare.
En engagerad lärare var verkligen också Tuulikki Linderstam-Wick. Ja, hon hyste närmast en passion för den tyska litteraturen. Goethe och Thomas Mann hette några av hennes husgudar och det var säkert därför som jag i somras började att läsa Buddenbrocks på svenska men senare övergick till tyska. Dock har jag några hundra sidor kvar på det mäktiga verket, men nu stundar snart en ny sommar med mycken tid till läsning…
Klassföreståndare var adjunkt Margareta Arvidsson-Öhrn, som också var vår lärare i historia. Hon var alltid glad och vänlig, ledig och naturlig i sitt uppträdande.
Som en äldre, bildad herre tedde sig vår svensklärare Sven Dahl. Hygglig men kanske inte så entusiasmerande. Jag tror jag gav honom en chock i början av höstterminen första året genom  mitt val av ämne för ett föredrag, Mitt sommarminne, som vi alla skulle exekvera på tre minuter. Jag kunde inte minnas något särskilt från sommaren 1956 – ingenstans hade jag varit utom till Sunne och någon gång till residensstaden, men jag hade i gott och glatt minne stunderna med kortgänget i den mörkögda augustinatten – sommartid fanns inte då – och det spel vi helst spelade hette skitgubbe. Sven Dahlkom inte med några kommentarer till mitt val av sommarminne men han verkade något ogillande det, inte så mycket kanske för  kortspelandet, sådant hade ju redan Selma Lagerlöf ägnat sig åt som barn, utan för ordet skit Det var på den tiden inte ett av de vanligast förekommande orden, positivt som negativt, på svensk TV – ja TV fanns helt enkelt inte i Karlstad, förrän två år senare. Efter sin pensionering blev Sven Dahl klippan i det tämligen nybildade Selma Lagerlöf-sällskapet.
Någon gång kunde han ta i och brusa upp vår fransklärare, adjunkt Erling Ottosson, men för det mest var han gemytligheten själv. Det är säkert hans förtjänst att jag än idag hjälpligt kan läsa en bok på franska – även om det sällan blir något mer avancerat än Simenons böcker om Maigret, kommissarien med den psykologiska skarpblicken.
I engelska hade vi Gunnar Werme,som onekligen hade något engelskt över sig. Han krävde att vi bara skulle tala på engelska under hans lektioner. Det var något nytt, i alla fall för oss från Sunne samrealskola! I en nekrolog prisas han för ”sakligheten, humorn, tryggheten”. Det verkar vara en god karaktäristik av honom.
Omtyckt och beundrad var biologiläraren Helge Backlund. Han var en lärd man, fil. dr, och kanske var det därför hans lektioner var rena föreläsningar, vilket inte var så lyckat, eftersom vi  inte var mogna för undervisning på så hög nivå. En gång ilsknade dock den vänlige lektorn till över vår slöhet och hotade med skrivning nästa lektion. Någon sådan blev det inte men en av oss, dock inte undertecknad!, kunde den gången antecknas för mycket för sen ankomst på grund av näsblödning!
Faktum är att vi hade bara hyggliga lärare. Man kan gott säga att de var snälla, vilket åtminstone jag i hög grad uppskattade. En som var det alldeles för mycket var Anders Edestam, som vi hade i första ring i geografi. Kanske var han den lärdaste av våra lärare, fast han bara var adjunkt, och säkert är att han ägde det största biblioteket inom det humanistiska området av alla lärare. Han levde i böckernas värld, saknade all auktoritet och det fick han betala dyrt. Sanningen att säga betedde vi oss mycket dumt mot honom och saboterade hans undervisning. Jag är övertygad om att vi alla för länge sedan djupt ångrat vårt sorgliga beteende. Som författare till det imposanta verket Karlstads stifts herdaminne framstår han idag för tusentals forskare, inte minst släktforskare, som ett känt och aktat namn.
De här var bara några mycket kortfattade och hastigt och lustigt nertecknad porträtt av de lärare jag minns bäst. Mycket utförligare och mer nyanserat skriver min pappa om sina lärare – exempelvis historielektorn Teofron Säve, som var Gustaf Frödings favoritlärare – vi talar nu om en långt förgången tid – om Olsson med skägget, grundare av något så svenskt som studiecirkeln och – inte minst – kristendomslektorn John Börjeson, alla läroverksnostalgikers älskling, om vilken historierna är legio. Pappa uppskattade honom mycket, men ansåg honom urusel som lärare. Många av sekelskifteslärarna (förra sekelskiftets alltså) återfinns f.ö. livs levande höll jag på och säga  i Erik Bengtsons, student -59, stora romantrilogi om Hjalmar Olsson från Hammarö, som relegeras från läroverket och slutar sin bana som grekisk-ortodox munk. Relegeringar har väl annars inte varit vanliga i skolans historia, misstänker jag. 
Jag tänkte sluta med att läsa upp några rader i pappas bok, som jag tycker är så vackra:
Vackra vinterdagar, när vi som ivrigast prövade isen med våra skridskor på Hammarösjöns is, kunde hända, att vi fick sällskap med Börjeson. Lycklig, hänförd och med intensiv njutning gav han sig hän åt åkningen. Hans blick som på klassrummet kunde synas så slocknad, lyste nu, när han skådade utöver de solljusa vidderna bort mot den älskade prebendesocknen, ”Hammeröa”. Där låg hans ”Ithaka ,hans längtans ö”, utbredd i vårvintersolens glans. Hur avlägset, hur borta ur bilden var ej här i detta ljus och under denna rymd minnet av klassrummet med sitt damm, sin unkna luft och sitt traggel med ”bokas ol”. Det riktigt sjöng i isen, när han med långa kraftiga ytterskär på sina ”schener” gled från oss på väg mot Hammeröa.
Den som blivit lite nyfiken på livet och lärarna vid läroverket för ganska precis 100 år sedan har nu chansen att lära sig mer om det genom att förse sig med ett ex. av pappas skolminnen – alldeles gratis. Boken blev ingen kioskvältare, då Johan Backlund och jag gav ut den i Föreningen Värmlandslitteraturs namn 1982, så jag har några ex. kvar av den. Ett unikt tillfälle att berika sitt vetande om skolans historia. Ett tillfälle som inte torde återkomma förrän tidigast om fem år!
Bengt Åkerblom


Här visas massor av bilder från Jubileumsfirandet med start i Puben i gamla Saluhallen. Därefter musikunderhållning, tal av 15- och 50- års jubilarer samt stipendieutdelning  i Tingvallagymnasiets Aula. Firandet avslutades på Stadshotellet med god middag och dans för ca 430 jubilarer.

 

 

Historik

Antal besökare 37293

Senast uppdaterad