• bild1
  • bildspel2 khal
  • bild2
  • bildspel3 khal

Tal vid studentjubileét i Karlstad
22 maj 2010

Ungdomar och äldre ungdomar i olika åldrar!
Ibland kan vi undra vad det är som vi glömmer, förtränger, eller vad som etsar sig fast ”som om det var igår det hände”, vad det är vi minns med glädje eller med ett leende?

För en del av oss som firar 50 år idag var det faktiskt 58 år sedan vi första gången steg in i denna sal eftersom vi gick från fjärde klass i folkskolan till den första i femåriga realskolan. Vi var 10-11 år när vi kom hit. Här i aulan har vi våndats mycket med alla svåra skrivningar som satte oss på prov. En del satt och log som om livet lekte medan vi vanliga dödliga såg ut som om vår sista stund var kommen.

Nu till några minnen från den s k ”gamla goda tidens skola då allt var bättre” jämfört med den flumskola som lär finnas idag.

En händelse som etsat sig fast i mitt minne skedde redan någon månad efter att höstterminen 1952 hade startat. 1-5 D, 36 pöjker från samhällena runt Karlstad. Lisa Gergils, ett för många oförglömligt namn, hade vi i engelska. Jag fick en fråga som jag inte kunde svara på, en fråga till, inte den heller och så den tredje, lika illa. Då undrade hon vilken skola jag kom ifrån. Den frågan kunde jag: Ruds skola 12 km norr om Karlstad på vägen mot Skived.

Jaså, sa hon, en liten byskola, ja Strandlund är så dum i huvet så han har BC som i en liten ask. Och det hade jag i sju år tills jag fick B? eller B i studenten.

För mig var det en ny skolvärld som öppnade sig, skillnaden var enorm. Efter ett år hade man vant sig. Allt kunde hända. Vi hade Trana, som hon kallades, i kristendom. En termin grät hon nästan varenda timme därför att hon inte kunde få någon ordning i klassen. ”Vad är det pojkar?”, frågade hon. ”Torsdag”, svarade Hallerstedt. Ibland orkade hon inte vara kvar utan gick ut i korridoren och stod och grät. Då gick någon ut efter henne och lovade dyrt och heligt att nu skulle vi vara snälla. Det året satt Björn Thunell och med pekpinnens hjälp borrade  han sig igenom den halvmeter tjocka väggen tills spetsen kom ut i korridoren.

Det fanns andra lärare. För Keller i matte vågade ingen ens vända sig om det minsta, ingen vågade säga ett enda ord som inte var svar på en fråga.

Är det någon som kommer ihåg när rökrutan blev ett faktum? Jag kommer bara ihåg en plats där några rökte och den fanns inte ute på skolgården. Utan en trappa upp här på vinden. Där fanns till och med en uttjänt soffa och några stoppade stolar. Vem som kommit över nyckeln och vilka som fick komma dit vet jag inte, kommer inte heller ihåg vem som visade mig stället väldigt snabbt en enda gång.

Det fanns djärva och företagsamma ungdomar också på den tiden. Jag tänker på honom, hans namn är borta, som här nere i korridoren klämde upp en manlig lärare mot väggen, tog stryptag på honom och hotade honom. Någon anmälan hördes aldrig av.

Kommer ni ihåg, ni som fanns här i mitten på femtiotalet, den där dagen då pojktoaletten hastigt utrymdes och några sekunder efteråt kom smällen, Tärna, som vi kallade honom, sprängde en toalettstol. Sekunderna efter kommer det ut en förstaklassare med byxor och kalsongerna jämnt över knäna och med gråten i rösten undrar ”är det krig?” Drygt en vecka efteråt träffar Erik Kolla Bengtsson Tärna ute på stan och frågar ”vad gör du nu?” ”Jag jobbar på ammunitionsfabriken i Zachrisdal”, svarar Tärna.

Så i första ring LI 4. Än en gång en ny värld, några få killar och en mängd hyperordentliga tjejer som gjorde allt för att få åtminstone AB i alla ämnen. Inte så få var dessutom två, tre och upp till fyra år äldre än den yngste. Det kändes och märktes minsann.
Det ska nämnas för de yngsta av er här församlade att på realskolan under 50-talet var det rena pojkklasser, för flickorna som började på gymnasiet hade gått på flickskolan inte långt härifrån ner mot kanalen. Vår klass fick sitt rum i den s k ”komministergården”, en i stort sett fridens boning på andra sidan gatan.

Det var under de här åren som Bosse Parnevik gjorde sitt allra första scenframträdande. Det skedde på en skoldans i gymnastiksalen. Det sägs att han imiterade Povel Ramel och folkpartiets ordförande Bertil Ohlin den gången. Lena Cronqvist, som blev en av de allra största konstnärerna i vårt land, fanns också här på gymnasiet under den tiden. För dom av oss som var intresserade av idrott handlade det förstås om hockey, bandy och friidrott. Skolungdomens i Stockholm var årets stora händelse för läroverkets del.
Jag kan nämna att om det hade funnits SM i snöbollskastning så hade vi säkert haft en sådan mästare i vår egen klass. För honom som jag tänker på, han stod en vinterdag framför ett öppet fönster på tredje våningen med ett litet fat snöbollar bredvid sig. Långt där nere på trottoaren på andra sidan gatan stod en som arbetade i snösvängen med en snöskyffel i ena handen och väntade på en lastbil. Vår klasskamrat kastade iväg den första bollen, träff på fötterna, den andra tog på låret, den tredje som blev den sista träffade i magen. Vid det laget hade mannen höjt blicken och besöket hos rektor Seth blev ett faktum. Ibland har jag undrat om Bosse var lika träffsäker ifråga om banditerna när han senare i livet under en tid var polismästare i Hagfors.

Jag nämnde tidigare de hyperordentliga tjejerna. Spårade dom aldrig ur? Jo, faktiskt, men bara en enda gång. Hela klassen hade blivit så trött på teckningslektionerna, det handlade bara om ”linearteckning” timme efter timme. Någon kom med förslaget ”vi går inte till teckningssalen, vi går ut på stan i stället”. Och undrens tid var inte förbi, alla ställde upp och försvann ut på torget. Vad blev straffet? Inte anmärkning, inte någon extratimme utan alla fick sänkt betyg i teckning! Vi som var sjuka, vi fick behålla vårt betyg.

Under de fyra gymnasieåren fick vi förmånen att ha hela åtta olika lärare i franska. ”Sugga” var en av dom, hon började lektionen redan i trappan innan hon kom in i klassrummet.

Av kanske femtonhundra morgonböner minns jag två, den ena handlade om ett löstagbart skjortbröst och den andra om en vas. Om man kom några sekunder försent fick man stå kvar utanför aulan och bli antecknad för försen ankomst.

Fick vi nånsin beröm? Jag minns bara berömmande ord som  t ex ”även en blind höna hittar ibland något korn”.

Det har hänt någon gång under årens lopp att jag undrat om någon annan av oss också hade gjort karriär om hon eller han blivit tvungen att gå om tredje ring eller blivit kuggad i studenten.
Naturligtvis tänker jag i det första fallet på gamle klasskamraten Lennart Bylock. Han blev chef för Nitro Nobel med säte i Schweiz och ordförande i Svenska boxningsförbundet. I det andra handlar det om Per-Anders Örtendahl. Han blev högste chef för Vägverket, professor i nationalekonomi och är nu ordförande i Frölunda. Vad hade du och jag gjort för karriär om vi hade rönt samma öde (förmån), gå om eller bli kuggad? Själv vet jag i efterhand att jag aldrig hade velat byta ut 24 år i Latinamerika mot biskopsstolen i Karlstad och ordförandeskap i Färjestad hockey!
Amen.

Jubilarerna samlas i Gamla Saluhallen för en liten förfest och för att kvittera ut  supébiljetterna till kvällens middag på Statt.


På väg till högtidsstunden i aulan

Jubilarerna bänkar sig i Aulan

Årets jubileums talare Lennart Strandlund i samtal med Kamratföreningens ordförande Anders Borgström

Årets stipendiat Klara Mogensen tillsammans med Anders Borgström

Gunnar Ordell från styrelsen tillsammans med årets högtidstalare Lennart Strandlund

Applåder till årets äldsta jubilarer

Underhållning av sånggruppen Pastellerna

Ordföranden tackar Lennart Strandlund för ett trevligt tal

Värmlandsvisan

 Förre rektorn Gösta Alestig här tillsammans med Marie-Louise f. Tjärneld Högtidsstunden i Aulan är slut och jubilarerna beger sig till festligheterna på Statt

 

Personalen bjöd på god mat till nöjda gäster

Historik

Antal besökare 35298

Senast uppdaterad

20 Nov 2017, 22:Nov